Näringsstöd för njur- och urinvägsfunktion

Störningar i njurar och nedre urinvägar är vanligt förekommande hos smådjur, med tillstånd som sträcker sig från godartad inflammation i nedre urinvägarna till livshotande njursvikt. De kliniska manifestationerna kan variera mycket och kräver en noggrann diagnostisk metod för att skilja mellan funktionella och strukturella avvikelser.

Att känna igen störningar i urinvägar och njurar

Ett brett spektrum av kliniska tecken kan tyda på underliggande dysfunktion i njurarna eller urinvägarna, vilket kräver omedelbar bedömning för att fastställaetiologin och lämplig intervention.

1. Avvikelser i miktion

Miktionsavvikelser omfattar dysuri (svårigheter att urinera), pollakiuri (ökad frekvens av urinering) och stranguri (ansträngning vid urinering). Dessa tecken tyder ofta på patologi i de nedre urinvägarna, t.ex. bakteriell cystit, idiopatisk cystit hos katt eller obstruktiva sjukdomar som urolithiasis och neoplasi.

I en studie av Kruger et al (1991) fann man att 54 % av fallen med nedre urinvägssjukdomar hos katt (FLUTD) var idiopatiska, och att stressrelaterade faktorer spelade en viktig roll för uppkomsten av sjukdomen.

2. Urininkontinens

Urininkontinens är en ofrivillig urinförlust och kan klassificeras som neurogen (t.ex. ryggmärgsskada, degenerativ myelopati) eller icke-neurogen (t.ex. inkompetens i uretrala sfinktermekanismen [USMI], ektopiska uretärer).

USMI är den vanligaste orsaken till förvärvad urininkontinens hos steriliserade tikar, särskilt hos stora raser.

Medfödda orsaker, t.ex. ektopiska uretärer, står för upp till 50 % av urininkontinensfallen hos unga tikar (Holt & Thrusfield, 1993).

3. Polyuri och polydipsi (PU/PD)

Polyuri (PU) definieras som en ökad urinproduktion (>50 ml/kg/dag), ofta i kombination med polydipsi (PD), som överstiger det normala dagliga vattenintaget (>100 ml/kg/dag). PU/PD kan vara en primär störning eller sekundär till systemiska sjukdomar som t. ex:

Kronisk njursjukdom (CKD) - kännetecknas av progressiv nefronförlust, vilket leder till minskad förmåga att koncentrera urinen.

Diabetes mellitus - resulterar i osmotisk diures på grund av glukosuri.

Hyperadrenokorticism (Cushings sjukdom) - främjar vattendiures på grund av kortisols hämmande effekter på antidiuretiskt hormon (ADH).

Polzin (2011) betonade att tidig upptäckt av PU/PD vid CKD kan fördröja sjukdomsprogressionen genom kostrelaterade och farmakologiska åtgärder.

4. Anuri och oliguri

Anuri (fullständig avsaknad av urinproduktion) och oliguri (markant minskad urinproduktion) är kritiska tillstånd i samband med:

Akut njurskada (AKI), ofta sekundär till nefrotoxiner (t.ex. etylenglykol, NSAID, aminoglykosider).

Obstruktiv uropati (t.ex. urinrörsobstruktion, blåsbristning).

Njurinsufficiens i slutstadiet, där nefronerna inte längre är funktionsdugliga.

En retrospektiv studie av Cowgill et al (2016) visade att aggressiv vätsketerapi och tidigt ingripande vid AKI förbättrade överlevnaden i 65% av fallen hos hundar.

5. Hematuri (blod i urinen)

Hematuri kan vara makroskopisk (synlig) eller mikroskopisk (detekteras via urinanalys) och kan härröra från de övre eller nedre urinvägarna. Viktiga differentialdiagnoser inkluderar:

Urinvägsinfektioner (UVI) - bakteriella infektioner som orsakar irritation i slemhinnan.

Urolithiasis - hematuri på grund av mekanisk irritation från urinstenar.

Neoplasi - transitional cell carcinoma (TCC) i urinblåsan ger vanligen hematuri och dysuri.

Mutsaers et al (2003) rapporterade att TCC utgör 50-75 % av alla tumörer i urinblåsan hos hundar, och att risken är 18-20 gånger högre för skotska terrier.

Diagnostiskt tillvägagångssätt

Ett strukturerat diagnostiskt tillvägagångssätt är avgörande för att identifiera och behandla njur- och urinvägssjukdomar hos hund och katt. Kliniska tecken som polyuri, polydipsi, dysuri , hematuri och inkontinens kräver en grundlig utredning som inleds med urinanalys, blodprov och bilddiagnostik.

1. Urinanalys

Urinanalys är fortfarande hörnstenen i diagnostiken av sjukdomar i urinvägarna. Den bedömer urinens specifika gravitation (USG) för att fastställa koncentrationsförmågan och upptäcka avvikelser som proteinuri, hematuri, pyuri eller kristalluri. Förhållandet mellan protein och kreatinin i urinen (UPC) är avgörande för att kvantifiera proteinuri och hjälpa till att skilja mellan glomerulär och tubulär sjukdom. Ihållande proteinuri med en förhöjd UPC-kvot tyder på glomerulär sjukdom , medan mild proteinuri ofta åtföljer inflammation eller infektion i nedre urinvägarna.

2. Blodprov

Blodprov, inklusive serumkreatinin, blodureakväve (BUN) och symmetriskt dimetylarginin (SDMA), ger en bild av njurfunktionen, där SDMA ger en tidigare upptäckt av nedsatt njurfunktion än kreatinin. Elektrolytrubbningar, t.ex. hyperkalemi vid akut njurskada (AKI) eller hypokalemi vid kronisk njursjukdom (CKD), kan ge ytterligare vägledning för den kliniska hanteringen.

3. Bilddiagnostiska undersökningar

Röntgenbilder av buken och ultraljud hjälper till att upptäcka strukturella avvikelser såsom urolithiasis, neoplasi eller medfödda defekter. Röntgenbilder är användbara för att identifiera röntgentäta stenar, medan ultraljud ger överlägsen visualisering av njurparenkymala förändringar, förtjockning av blåsväggen och röntgengenomskinliga stenar. För mer komplexa fall kan urografi med datortomografi (CT) användas för avancerad avbildning av urinvägarna, särskilt för att diagnostisera ektopiska uretärer, subtila uroliter eller massor i njurbäckenet. Cystoskopi är värdefullt för direkt visualisering av urinblåsan och urinröret, särskilt vid återkommande hematuri eller misstänkt neoplasi.

4. Mikrobiologisk testning

Mikrobiologiska tester, inklusive bakterieodling och känslighetsbestämning, är nödvändiga hos patienter med misstänkta urinvägsinfektioner (UVI), särskilt hos dem med återkommande eller komplicerade infektioner. En odlingsbekräftad diagnos säkerställer lämpligt val av antimikrobiella medel och minskar risken för antimikrobiell resistens. Vid kvarstående hematuri eller tecken från nedre urinvägarna med negativa odlingsresultat kan det vara motiverat med ytterligare testning, t.ex. biopsi från urinblåsan, urincytologi eller PCR-testning (polymeraskedjereaktion) för infektiösa agens .

Terapeutiska strategier

Behandlingen av njur- och urinvägssjukdomar hos hund och katt beror på den underliggande orsaken, sjukdomens svårighetsgrad och individuella patientfaktorer. Behandlingsstrategierna omfattar vanligen en kombination av kostförändringar, farmakologisk behandling och, i vissa fall, kirurgiska ingrepp eller interventioner.

Vid kronisk njursjukdom (CKD) spelar kosthållningen en viktig roll för att bromsa sjukdomsprogressionen och bibehålla den allmänna hälsan. Specialdieter som utformats för att stödja njurfunktionen innehåller vanligtvis kontrollerade nivåer av protein, fosfor och natrium samtidigt som de innehåller nyttiga näringsämnen som omega-3-fettsyror, antioxidanter och B-komplex vitaminer. Mycket tyder på att näringsanpassning kan förbättra livskvaliteten och förlänga överlevnaden hos drabbade husdjur.
Vid tillstånd som innebär proteinförlust genom njurarna kan läkemedel som reglerar blodtrycket och minskar glomerulär hypertension användas för att bromsa sjukdomsförloppet. Inflammatoriska och obstruktiva sjukdomar i de nedre urinvägarna kräver ofta symtomspecifika behandlingar, inklusive muskelavslappnande medel mot spasmer i urinröret, antiinflammatoriska läkemedel mot irritation i urinblåsan och smärtstillande medel för smärtlindring. Det är viktigt att noggrant välja ut och övervaka dessa läkemedel, särskilt hos patienter med befintlig nedsatt njurfunktion.
Infektiösa urinvägssjukdomar, inklusive bakteriella urinvägsinfektioner (UVI), ska behandlas baserat på odlings- och känslighetsresultat för att säkerställa lämplig användning av antimikrobiella medel och förhindra resistens. Behandlingstiden varierar beroende på om infektionen är okomplicerad eller förknippad med ett underliggande tillstånd, t.ex. urinsten, anatomiska avvikelser eller systemsjukdom.
Kirurgiskt ingrepp eller minimalinvasiva procedurer kan vara nödvändiga när medicinsk behandling är otillräcklig. För att återställa normal urinfunktion är det vanligt att man avlägsnar uroliter, korrigerar medfödda missbildningar och kirurgiskt behandlar obstruktiva tillstånd. Vid tumörer i urinblåsan eller kroniska urinvägsobstruktioner kan det krävas en multimodal strategi som kombinerar medicinsk behandling, kirurgiska ingrepp och stödjande vård för att bibehålla urinvägshälsan och förbättra långtidsresultaten.

Innovativa veterinärmedicinska lösningar

Tilläggsbehandlingar och nutraceuticals spelar en allt större roll i behandlingen av urinvägarna. Omega-3-fettsyror har visat sig ha renoprotektiva effekter vid CKD, vilket minskar inflammation och bromsar sjukdomsprogressionen. Antioxidanter, såsom vitamin E och coenzym Q10, kan minska den oxidativa stress som är förknippad med njursjukdom.

För att förbättra hälsan i de nedre urinvägarna föreslås tillskott av glykosaminoglykaner (GAG), inklusive glukosamin och kondroitinsulfat, för att förstärka urinblåsans skyddande slemhinnebarriär, vilket kan vara till nytta för patienter med felin idiopatisk cystit (FIC). Tranbärsextrakt och D-mannos har undersökts för sin förmåga att minska bakteriell adhesion i urinvägarna, vilket kan fungera som potentiella icke-antibiotiska förebyggande åtgärder för återkommande UVI.

pH-modulering i urinen är en viktig strategi för att förebygga urolithiasis. Kost som är sammansatt för att upprätthålla ett pH-värde i urinen på 6,0-6,5 bidrar till att förhindra struvitkristallisering, medan förebyggande av kalciumoxalatsten ofta kräver alkalisering av urinen och ökat vattenintag. Kaliumcitrattillskott kan vara fördelaktigt för att hantera kalciumoxalat- och uratstenbildare genom att öka urinens pH-värde och minska kristallbildningen.

Kliniska riktlinjer och bästa praxis

Veterinärer bör följa evidensbaserade riktlinjer för att säkerställa optimal patientvård. International Renal Interest Society (IRIS) ger rekommendationer för stadieindelning och behandling av CKD, med tonvikt på kostförändringar, proteinurikontroll och blodtryckskontroll. International Society for Companion Animal Infectious Diseases (ISCAID) erbjuder riktlinjer för antibiotikaförvaltning vid UVI, där man förespråkar riktad behandling baserad på odlingsresultat och minimering av onödig antibiotikaanvändning. Dessutom beskriver ACVIM:s konsensusuttalanden bästa praxis för hantering av tillstånd som proteinuri, urininkontinens och leptospiros.

Produktval för njur- och UT-stöd

DiReNe innehåller en unik kombination av naturliga ingredienser med antioxidativa, kväve- och fosfatbindande, filtreringsfrämjande och antiinflammatoriska egenskaper.
Dermoscent Uti-zen är formulerad med hela tranbärsfrukten och rekommenderas för urinvägskomfort och välbefinnande hos djur med benägenhet för urinvägsbesvär (äldre, stressade djur...). Tranbär är känt för sina egenskaper att begränsa vidhäftningen av E. Coli-bakterier* och även för sin antioxidativa effekt.
Dr. Baddaky Omega-3 är ett högkvalitativt marint kosttillskott som är utformat för att stödja den övergripande njur- och urinvägshälsan hos hundar och katter. Det är rikt på EPA och DHA och används ofta för att hantera njurtillstånd och främja urinblåsans hälsa som en del av en omfattande vårdplan.

Chou H-I. et al. Effekter av tranbärsextrakt på förebyggande av urinvägsinfektioner hos hundar och på vidhäftning av Escherichia coli till Madin-Darby hundnjurceller. AJVR. 2016 ;77(4):* 421-427