Biofilm i öronen

Biofilmer är strukturerade bakteriesamhällen inneslutna i en egenproducerad extracellulär matris som fäster på ytor, inklusive hörselgången. Vid otitis externa hos hundar skapar biofilmer en skyddande barriär mot antibiotika och immunsvar, vilket leder till kroniska och återkommande infektioner. Studier visar att Pseudomonas aeruginosa och Staphylococcus pseudintermedius, två av de vanligaste patogenerna vid otit, ofta bildar biofilmer, vilket avsevärt minskar effektiviteten hos standardbehandlingar (Goggs et al., 2018).

Vikten av att bryta ner biofilm vid behandling av otit

I en studie av bakteriell otit hos hundar uppvisade 40% av P. aeruginosa-isolaten stark biofilmbildning, vilket gjorde dem mycket resistenta mot konventionella behandlingar (Pinchbeck et al., 2016). På samma sätt visade sig över 90% av S. pseudintermedius-isolaten från friska hundar vara biofilmproducenter, vilket ökar risken för ihållande infektioner (Nuttall et al., 2021). Dessa resultat understryker behovet av riktad biofilmstörning som en del av behandlingsprotokollen för öroninflammation.

Varför biofilmer komplicerar behandlingen

Biofilmer minskar antibiotikans genomträngning, vilket gör att bakterierna kan överleva och fortsätta att replikera. Detta leder ofta till ofullständigt behandlingssvar, vilket kräver långvariga eller upprepade antibiotikakurer som bidrar till antimikrobiell resistens. Biofilmsassocierade infektioner ökar också inflammationen, vilket förvärrar vävnadsskadorna och fördröjer tillfrisknandet. För att effektivt hantera otit måste behandlingen gå utöver antimikrobiell terapi genom att aktivt störa biofilmer för att utsätta bakterier för terapeutiska medel.

Biofilmstörande åtgärder för att minska antibiotikaresistensen

Biofilmsassocierade infektioner är en viktig orsak till överanvändning av antibiotika inom veterinärmedicinen. När biofilmer inte åtgärdas på rätt sätt blir infektionerna kroniska och kräver upprepade antibiotikakurer. Detta selektiva tryck främjar multiresistenta stammar av P. aeruginosa och S. pseudintermedius, vilket gör framtida behandlingar allt svårare.

Genom att införliva biofilmstörande ämnen i behandlingsprotokoll för otit kan veterinärer avsevärt förbättra behandlingsresultaten, minska beroendet av systemiska antibiotika och stödja arbetet med antimikrobiell förvaltning.

Rekommenderat protokoll för biofilmassocierad öroninflammation

Rengöring av örat: Börja med en antimikrobiell öronrengöring för att avlägsna skräp och minska bakteriebelastningen före biofilmbehandling.
Störning av biofilm: Applicera lösningar som bryter ner biofilmen för att exponera bakterierna för behandling.
Riktad behandling: När biofilmen har brutits ned appliceras lokal medicinering om det är tillämpligt.

En vetenskapligt underbyggd lösning för biofilmstörning

Den första biofilmstörande lösningen inom veterinärmedicin kombinerar Tris-EDTA och N-acetylcystein (NAC).

Tris-EDTA försvagar bakteriernas cellväggar och förbättrar antibiotikans penetration.
N-acetylcystein (NAC) ären beprövad biofilmsbrytare som bryter ned den extracellulära matris som skyddar bakterierna från behandling.

In vitro-studier visar att NAC avsevärt minskar biofilmens biomassa hos Pseudomonas aeruginosa och Staphylococcus pseudintermedius, vilket ökar bakteriernas känslighet för antibiotika (Morris et al., 2017). I kombination med Tris-EDTA har NAC visat sig förbättra den antimikrobiella effektiviteten, vilket gör det till ett viktigt verktyg för behandling av biofilmassocierad otit (Weese et al., 2019).

Produktval för biofilmstörning i örat

Tris-NAC är den första specialiserade öronrengöringen som kombinerar Tris-EDTA med N-acetylcystein (NAC). Denna formulering är särskilt effektiv när det gäller att störa och lösa upp biofilmer, som ofta är inblandade i kroniska och återkommande öroninfektioner. Genom att bryta ner dessa biofilmer bidrar Tris-NAC till att förbättra penetrationen och effekten av antimikrobiella medel, vilket ger effektivare behandlingsresultat. Användningen är särskilt fördelaktig i fall där biofilmproducerande bakterier förekommer, eftersom det bidrar till att minska den mikrobiella belastningen och risken för antibiotikaresistens.